Jag åkte ner mot Hälleforsnäs och in på en av vägarna som han fått order att sanda. Jag konstaterade att ingen åkare hade sandat den vägen. Det var otroligt halt varför jag bestämde mig för att vända och åka upp mot Eskilstuna och åka vägen från andra hållet. Mycket riktigt från det hållet var det sandat. Efter ca 5 km når jag upp Hällbergaåkaren och konstaterar då att han backar bilen samtidigt som han sandar. Han backar in åt sidan och kommer ut. Jag frågar varför han backar och får till svar. ”Ja va helvete det är ju så jävla halt och det lär inte komma någon och sanda åt mig. Då måste man ju sanda åt sig själv”. Hällbergaåkaren hade alltså backat i ca 5 km och sandat samtidigt. Återberättat av Martin Bergman |
Under min tid i Sörmland på 60 och 70-talet hade vi en chef som titulerades Andre Vägingenjör. Ja den titeln fanns faktiskt. Givetvis fanns även Förste Vägingenjör. Om Tredje Vägingenjör fanns kommer jag faktiskt inte ihåg, men helt omöjligt är det inte. Denne Andre Vägingenjör hade alltid senaste årsmodellen av märket Chevrolet. Han var dessvärre ingen bra chaufför. Detta fick jag vara vittne till vid många tillfällen som jag åkte med honom. Hans uppgift var att kontrollera de vägbyggen vi hade igång i länet. När han kom frågade han mig alltid så här, Hördudu Bergman hur har du det med kostnads och resursberäkningen för vägbygget som är igång. Jag visade honom mina beräkningar och den aktuella kostnadsbilden. Sedan ville han alltid ut och titta på bygget. Vi åkte i hans fina Chevrolet. Den hade rattväxel och när han fått i högsta växeln, trean tror jag, då körde han på den tills han stannade nästa gång. Det märkliga var att vägbygget passerade han också ganska snabbt, på treans växel förstås. De gånger han saktade in var när vi passerade slott och herresäten. Slott och herresäten är det ganska så gott om i Sörmland varför resorna kunde bli rätt så omfattande ibland. Herr Andre Vägingenjörens stora intresse det var att titta på alla dessa ställen och samtidigt bilda sig en uppfattning om ställets historia. För mig var det alltid ett nöje att följa med på hans rundresor trots hans brister i körteknik. /Martin Bergman
Med hjälp av vinkelprisma, Waldenströms tabell för kurvradier och stakkäpparna har vi snart stakat upp en fin radie i den besvärliga kurvan. Med hjälp av avvägningsinstrument gör vi en enkel sektionering för massberäkning, diken och terrass. Vi åker till kontoret och ritar upp det hela. Nästa dag finns grävmaskin, lastbilar och folk på plats och börjar lägga om kurvan. Innan veckan är slut har kurvan fått en ny utformning. Skölds rationella och raka handlande har sedan varit en förebild för mig. Om man skulle göra en jämförelse med dagens situation skulle det kunna gå till så här. Minst fyra personer med hög kvalificerad utbildning skulle krävas enbart för att åstadkomma handlingar att beställa arbete för en motsvarande s k trafiksäkerhetsåtgärd. Tidsmässigt så skulle arbetet i bästa fall vara klart inom två år. Mycket har hänt i Vägverket under 30 år som tidsperspektivet återspeglas här. Men allting har ej varit till det bättre. Föste Vägingenjör Erik Oskar Ström har också betytt mycket för mig och mitt synsätt på handlande. Hösten 1966 kom han upp till Eskilstuna och bad mig flytta till Strängnäs i princip nästa dag. Min uppgift i Strängnäs skulle vara att hjälpa till med planering och genomförande av högertrafikomläggningen. Jag bad att få några dagars betänketid. Det är väl inget att fundera över för en ung grabb som du, det är väl bara att flytta. Det blev som Erik Oskar ville och det har jag inte på något sätt ångrat. Efter denna händelse har jag alltid haft honom som förebild hur en chef skall vara, klara och raka besked. Jag har lekt med tanken att vi skulle planera och genomföra högertrafikomläggning idag med dagens synsätt på planering och genomförande. I jämförelse med den lilla åtgärden i den trafikfarliga kurvan får detta hisnande tankar och perspektiv. /Martin Bergman |
1959-1960 var mina allra första år inom vägbranschen. Jag jobbade som praktikant åt Vägförvaltningen i Jämtlands län på vägbygget mellan Linsell och Hedeviken. Vi bodde i ett barackläger i ett litet samhälle som heter Ransjö. Som praktikant fick man springa med avvägningsstången upp och ner i skärningar medan utsättaren stod vid avvägningsinstrumentet. De flesta nyanställda har förmodligen råkat ut för följande händelse. En morron berättade utsättare Persson att vi skulle sektionera en mycket besvärlig skärning. Med sektionering innebär att med avvägningsstång och instrument mäta upp volymen av t ex en ås som väglinjen skulle gå igenom. Eftersom skärningen var synnerligen besvärlig bad han mig att gå ut i förrådet och be förrådaren plocka fram en synvinkel och två par släntskor. Jag knallade ut i förrådet och bad om detta fullt allvarligt. Förrådaren svarade att tyvärr hade han just lämnat ut detta till en annan praktikant. Jag berättade detta för utsättare Persson. Då förstod jag att dom lurat mig för alla skrattade hejdlöst. /Martin Bergman |
Vägmästaren i Katrineholm hade en gång i tiden en väghyvelförare som bestämde sina egna vägar. Även om han fått tydliga order av vägmästaren vilka vägar han skulle hyvla under dagen kunde man inte vara helt säker på att det blev just dessa vägar han utförde. Om hyvelföraren såg att fortsättningen av sträckan behövde hyvlas så fortsatte han även om klockan led mot kvällen. Hyvelföraren såg inga gränser, han kunde fortsätta även om han kommit in i ett annat vägmästareområde eller t o m län ibland. Man kan verkligen påstå att han kände ansvar för vad han företog sig. Återberättat av Martin Bergman |
Redan på 60-talet kom telefonsvararen in i bilden som hjälpmedel för den jourhavande vägmästaren. I Sörmland utspelade sig följande episod en tidig lördagsmorgon. En utav vägmästarna i länet skulle tala in ett nytt meddelande på telefonsvararen. Han var förmodligen något stressad. Dessutom hade han sina barn med sig som stimmade och stojade. Han tryckte igång inspelningen för det nya meddelandet samtidigt som han riktade följande uppmaning till sina barn. "Håll käften ungdjävlar för det här är förbannat viktigt" fortsatte sen med, "Detta är vägförvaltningens automatiska telefonsvarare....." osv. Utan att göra någon kontroll av det inspelade meddelandet åkte den stressade vägmästaren till den plats han skulle vara tillgänglig på. Han fick så småningom höra av dom som ringt till numret med telefonsvararen att han lät lite väl brysk i sitt tonfall, eftersom han bad uppringaren hålla käften. /Martin Bergman
En god vän och arbetskamratEn utav de mest färgstarka arbetskamrater jag mött i mitt snart 40-åriga arbete i Vägverket är onekligen vägmästare Sten Ekberg från Täby. Sten var Jämtlänning från Offerdal i norra Jämtland och var med redan när vägstationen fanns i Roslags-Näsby men som sedan flyttades till Löttingelund närmare Täby Kyrkby. Sten Ekberg gick tragiskt bort i cancer för ett 10-tal år sedan. Sten hade då uppnått en ålder några år över 50 och hade fortfarande mycket att ge. Jag träffade Sten första gången 1973 när jag anställdes som biträdande vägmästare i Täby under hans ledarskap. Sten var bestämd och visste precis hur vägarna i Täby med omnejd skulle skötas. Om Sten i dag kunde se hur hans arv har skötts skulle han säkert bli bestört. Sten var väldigt noga med hur vägarna sköttes. Speciellt gällde detta vintertid. Inför varje vinter gick Sten igenom hur vinterutrustningen som t ex plogutrustning skulle ställas in. Han gjorde inte detta själv utan inkallade sakkunskap som visade hur redskapen skulle monteras och ställas in. Det var allt ifrån stål- och hårdgummiskenor som skulle vara rätt moterade och inställda. Alla skulle vara med, arbetsledare och vägarbetare oavsett om man skulle ploga eller inte. Om man ser resultatet utav vinterväghållningen i dag är det ytterst tveksamt om någon sådan kunskap har delgivits vinterväghållarna. Speciellt gäller detta de nya entreprenörerna som tillkommit sedan 1992. Man monterar på plogutrustningen när snön har fallit och resultatet blir därefter. Det mesta utav snöslasket blir kvar på vägbanan. Man plogar utan att veta hur utrustningen är inställd helt enkelt. Sommartid skulle grusvägarna skötas. Eftersom Täby vägmästareområde låg i ett kulturhistoriskt utmärkande område var det inte allt för ovanligt att ett fornhistoriskt minnesmärke kunde komma fram i samband med skötseln utav vägarna. I samband med underhåll av vägdiken i norra delen av området råkade en hyvelförare hyvla fram en benbit från en fornhistorisk grav. Vid den tiden fanns en länsantikvarie som verkligen var på alerten. Han upptäckte att vi i vårt arbete varit allt för närgångna vid den kulturhistoriska marken. Länsantikvarien ringde upp Sten varvid bestämdes att dom skulle träffas vid "brottsplatsen". Vid bestämd tidpunkt åkte Sten och jag ut till "brottsplatsen". Vi väntade och tiden gick långt över den tidpunkt som var bestämd. Jag upptäckte då att det stod en bil parkerad i en korsning ett hundratal meter bort. Jag visste vilken bil länsantikvarien ägde. Det var tydligt och klart att det var länsantikvarien som stod nere i korsningen och väntade. Jag påpekade detta för Sten som säkert också hade upptäckt bilen och mannen som stod mitt i korsningen. Sten svarade, "vi bestämde att vi skulle träffas vid brottsplatsen och i så fall får han komma hit". Vi väntade fem minuter till och sedan åkte vi till vägstationen i Löttingelund utan att träffa någon länsantikvarie. Jag vill med detta hedra min arbetskamrat och gode vän Sten Ekberg som alltid kommer att bevaras i mitt minne. Bestämt är bestämt. Bestämdhet var ett starkt karaktäristiskt drag hos min gode vän och arbetskamrat som gick bort alldeles för tidigt. Nedtecknat av Martin Bergman, 1 september 2001 |
|
Trafikräkning i Stugun 1945. Trafikräknare: Alex Fröberg. | Upptining av vägtrumma. Våren 1941. Gengasvedsäckar på lastbilsflaket. |
Armarna blev långa innan "tippen gick". Mårdsjövägen 1936 |
Här var en skaplig "bläckfisk". Mårdsjövägen 1937. Alex Fröberg o. Otto Olsson. |